lagomblogg

på 13-nyheterna på p1 sade de nyss att operationer kommer att ställas in i sverige idag på grund av blodbrist. jag lyssnar med ett halvt öra.

vems blodbrist? patientens eller läkarnas? avhjälpes enklast med järntabletter.

eller kan det vara blodbanken de menade?

har en liten paus i dagens vikariat med klassmusik och kan inte annat än förundras över hur stor skillnad det är i kulturen mellan olika klasser.

igår hade jag en sexa. högljudda, stimmiga, satt och skickade sms. maskade när de skulle sjunga. lyssnade inte när jag sa nånting.

och nu på morgonen, en fyra visserligen men ändå. lite stimmiga, visst, men tysta när jag sade till. och så de sjöng! alla försökte verkligen. nåja, i alla fall nästan. jag tror inte att de kommer att ändra sig så pass på två år, faktiskt. eller, jag hoppas att de kan ha kvar det här lustfyllda förhållningssättet till musik.

och plötsligt allt på en gång. den berömda ketchupeffekten. jag som skulle arbeta lugnt och metodiskt idag. beta av alla post-it-lappar, fysiska och digitala.

men sen kommer allt och måste göras precis först.

och nu är det snart lunchdags.

folk ringer och mailar och glöm inte det och så var det ju den som skulle kontaktas. nu måste jag springa ut ett ärende.

det har i alla fall slutat regna.

ibland önskar man att folk kom ihåg konsten att lägga lappar på köksbordet.

jag vill inte veta vad mina "friends" vill säga, av privat natur, till sin äkta partner.

snälla, tänk på att alla ser det man lägger ut! privata saker kan väl få vara privata?



illustration av sonen T

högt och lågt.

där skulle det ut med 575:- till ett "fritidskort" till bussen i 100 dagar när man är under ... vad det nu är...21? och så skall det väl till ett nytt mobilkort också har jag en känsla av. ett studiebidrag skall väl komma in också innan det är slut på gymnasietiden.

igår fick jag reda på att den lilla gulliga tanten mitt emot som legat på sjukhus ett tag, är så dålig så de har sagt upp lägenheten. ledsamt.

och på morgonradion pratade de om en kvinna ungefär i min ålder som är njursjuk, har gjort två transplantationer och väntar på en tredje eftersom njurarna slutat fungera. går på dialys tre gånger i veckan och tar massor av smärtstillande medel, ligger på sjukhuset 3,5 mil härifrån sedan flera månader och kommer knappt ut ur rummet.

dessutom får jag inte besked om tjänster jag söker. varför kan man inte skicka besked om att jag inte får dem med en gång i stället för att låta mig vänta i sju veckor innan jag fattar själv. jag vill inte behöva ringa själv. det kommer att höras på rösten hur desperat jag är.

nu kryper jag ner under en sten... nej, det kan jag inte för jag har massor att göra. hela tiden. och blir det inte gjort är det mitt fel.

ibland försöker jag bara låta bli att tänka. t ex nu när det bara rasslar ut pengar, det mesta över ett av barnen.

ja, vi har ju försökt vara rättvisa och när de andra har behövt har vi förstås ställt upp och sett till att det gått ihop sig för dem också, men just nu är det precis som förgjort. det går inte ens att tänka på något som liknar en budget.

yngste sonen tar studenten inom kort. just när vi pustat ut för att han klarat körkortet, med hjälp av några extra tusen rassel från oss redan där, så kommer diverse krav på mössa, balbiljett, finkostym, studiofotografering osv. bara balbiljetten går på 700 spänn. som han inte har. som tur var fick han en smoking till balen alldeles gratis av en välvillig närstående, annars hade det varit ett par tusen till, om han inte valt att ha morfars frack som också hänger i klädkammaren.

ändå har vi ännu inte börjat med studentskylt och menyn till studentmottagningen. och det skall vara en rejäl blombukett till utspringet på skolgården. och så vill man ju ge honom en present dessutom. men sonen propsar tack och lov inte på att få alla andra extra tillbehör som lanseras i sambnd med gymnasieavslutningen nuförtiden. champagneglas med ingraverat namn. speciell penna med datum och namn. guldbroderi på studentmössan (som inte ens är snyggt...). det är ju vi som vill fira honom, och då vill vi förstås att han skall få vara med på det som arrangeras. men man undrar hur ensamstående föräldrar med flera barn fixar det här!

och jag försöker låta bli att tänka. och bara vara glad.

läste här om dagen att en väldig massa kineser - jag tror det var 160 000 pers - hade slagit någon sorts körsångs-rekord.

det tidigare rekordet var från tyskland år 1937, typ 90 000 pers eller så.

undrar hur det är att vara en av 160 000. hörs min röst över huvud taget, eller skulle jag kunna ha stått där och mima? skulle någon sakna mig om jag inte var med?

ikväll går jag toch övar i den kör där jag är med. där är jag en av ca 25. där gör jag skillnad!

apropå mitt inlägg för några dagar sedan.

ikea family skickade ut en reklamtidning som den här gången var späckad med små citat. ett var från orson welles:

"min läkare sa att jag måste sluta med intima middagsbjudningar för fyra. såvida inte tre andra personer också var närvarande."

något att begrunda.

jag stod ute på balkongen ett par timmar i förmiddags och strök. man får passa på medan solen lyser. vid 13-tiden drar den förbi takåsen och sedan får man söka sig till något annat hörn om man vill ha sol på sig.

där jag stod och strök hade jag bra utsikt över magnussons målare, som just målar om glasspaviljongen i en ny, mildare gul färg. det var på tiden, det blir jättefint. och säsongen har redan börjat, så det var ju egentligen hög tid.

från hamnen hördes ett dovt tutande från ångaren trafik, som gjorde sommaerns första tur. hon tutar alltid med ångvisslan, på väg ut och på väg in i hamnen.

ett par meter från min plats på balkongen slår syrenerna ut så det knakar. mörklila, ljuslila och vita - ett helt buskage skyddar insynen till både balkongen och altanen under, men lämnar tillräckligt med sikt för att man skall kunna sitta där och spana på illa klädda turister - och välklädda också. alla går förbi hos oss.

men än blåser det lite kallt från sjön, så snart solen går i moln går jag in och tar på mig en kofta ovanpå linnet. några saker har jag att göra inne också. men till lunchen tar jag med tallriken ut, till det lilla bordet på framsidan...

drog just förbi mitt fönster på hamngatan.

de skanderade något. tyvärr hann jag inte uppfatta vad. de bar på plakat och hade roliga mössor på sig. Tyvärr såg jag inte vad det stod på plakaten eftersom de gick bortåt...

är det förskolans dag - eller fritidshemmens dag - idag?

trodde knappt det fanns så många barn här som kunde gå ut på en gång. hoppas parkserveringen har laddat med massor av glass, det är dit de brukar gå.

vi var hos mamma i grannkommunen idag. jag har börjat laga mat och fryser ner i portioner åt henne, och hjälper henne att handla, sedan ett par månader tillbaka. hon har tappat greppet om det där.

hon handlade, lagade mat och dukade tills pappa skulle komma hem. pappa har varit död i 4½ år. hon fixade kaffekalas till folk som hon inte hade bjudit in, eller till någon som flyktigt sagt att "jag kommer i nästa vecka".

så det blir en hel del att slänga. till slut klarar man inte att se det längre. jag blir bara så ledsen. det blir i alla fall mindre nu, när jag följer med henne och kollar vad hon har skrivit på sin lista - av 17 saker hon har skrivit kan det vara 12 som står lite innanför de andra i kylen... så det är totalt fem saker som behöver handlas hem. ofta skriver hon upp ägg och grädde. en liter mjölk och bröd behöver man ju "alltid" - men vem ska dricka/äta upp det? nu plockar jag hem det som precis går ut i datum, här går det ju åt, och ersätter med nytt. själv säger hon att hon ska använda det, eller slänga det "sedan" - men om jag kommer efter en eller två veckor så kan det fortfarande stå kvar i kylen. så nu tar jag det direkt. jag har verkligen svårt för att slänga mat.

idag tog vi turen runt mamma när vi var ute och övningskörde, sonen t och jag. han har inte varit med hemma hos henne på länge. för att det skulle bli lite smidigare satt han kvar och pratade med henne medan jag kilade och handlade - affären ligger alldeles bredvid. det blev inte så mycket som behövde handlas idag heller, hon hade ju varit och handlat själv i förväg i alla fall visade det sig, fast vi skulle komma. nåväl, brödet hon hade köpt gick ju att packa om och de tre ekonomiförpackningarna med skinka också, så det åkte ner i frysen. och så vidare.

några gamla burkar från kylen fick jag tömma i soporna. bl a en hel, orörd portion med fläskkarré, ris och grönsaker, som hon säkert hade tinat upp till pappa för ett par veckor sedan. det luktade apa.

när vi gick vägen förbi soprummet och slängde dagens sopor tyckte väl t att jag var onödigt nedstämd.

"mormor är ju precis som en modebloggare", sa han. "???" sa jag. "hon går ju till affären och handlar - shoppar - bara för att det är kul! men hon gör ju inte av med 7000:- i veckan precis!"

mormor - en modebloggare? jag kunde inte låta bli att dra på smilbanden åt jämförelsen. men fortfarande har jag jättesvårt för att kasta bort en massa mat i onödan. jag kommer fortfarande att rädda det som räddas kan...

jag ser att det var några dagar sedan jag skrev här i denna bloggen.

och jag vet inte när jag skriver igen.

rätt som det är dyker det upp något superviktigt som jag måste tänka till på och fästa på cyberspace. men nu när det är så fint väder och allt händer ute har jag knappast tid att kolla mailen ens.

hav tålamod, kära läsare! jag ser att det är en handfull som går in och tittar till mig här varje dag - om det är samma handfull vet jag förstås inte, men det kan jag ju låtsas! så rätt vad det är kommer ett superviktigt nytt inlägg!

en kvinna i min ålder kanske har rätt att vara lite oregelbunden.

vid kl 22 går jag ut, för att göra något så prosaiskt som att ta ut pengar i automaten vid torget.

jag har på mig en långärmad t-shirt och tunn vårjacka, som inte ens är knäppt, men fryser bara lite.

luften är alldeles klar. månens kant som en knivsegg. himlen är djupt, djupt blå med en ljusare toning mot väster där solen nyss sjönk. ofattbart att det är ljust så länge!

dofterna slår emot mig när jag går längs hamngatan. alla vårens träd som blommar, alla lökväxter och sippor slås ihop till en symfoni som ingen parfymör i världen kan efterskapa. jag njuter av varje andetag som av en fin pralin.

på kontoutdraget ser jag att jag har fått in pengar för vårens största uppdrag.

kvällen är fulländad!