lagomblogg

anja pärsons pappa sitter i detta nu i soffan hos malou. han visar upp anjas skidor som hon fick när hon fyllde fyra. han berättar om sina drömmar om att få sitta och titta på världscupen i tv och få se anja åka. en dröm som aldrig infriats - han har ju alltid varit hennes tränare och därför varit på plats.

föräldrar skall vara föräldrar. det är min åsikt som förälder och utbildad förskollärare samt kommunikatör. visst kan man vara tränare åt dem en tid när de börjar sin idrottsbana, men när man inser att detta är en talang utöver det vanliga så tycker jag att det bästa är att ta ett steg åt sidan och lämna plats åt någon annan. själv skall man vara det stöd som bara en förälder kan vara. någon som älskar reservationslöst hur det än går i tävlingarna och inte fokuserar på prestationerna i första rummet.

vi vet om anjas pappa, stefan holms pappa, anna lindbergs mamma och några till. men hur många fler finns det, som det inte har gått lika bra för? hur blir relationen mellan föräldrar och barn när barnet inte visar sig kunna leva upp till förälderns förväntningar och drömmar? hur många knarkare och alkoholister finns det som har liknande bakgrund, inte bara när det gäller idrotten utan även i andra sammanhang?

aldrig i livet skulle jag klara av att vara tränare åt mina barn i vad det än är. det har varit alldeles tillräckligt att prova på rollen när man har suttit som mentor vid övningskörningen... dessutom är mina barn så oändligt mycket duktigare än jag själv i de flesta avseenden. jag blir bara smickrad och glad när de frågar mig om råd om något som jag kan tillföra. jag undviker att ge råd som de inte har bett om, ifall det inte är något alldeles överhängande.

jag vill ha kvar den rollfördelningen.