nästan ett år sedan...

...jag skrev i den här bloggen och på den tiden kan det ju hända väldigt mycket. jag har jobbat en hel del, mest på biblioteket, fyllt 50 år och snart skall jag bli mormor till den krabat som döljer sig i den här kulan.

för säkerhets skull tog vi några kort nu, när det fortfarade är ca 5 veckor kvar till beräknat fölossningsdatum. man vet ju aldrig.

men kanske det blir något mer fototillfälle framöver!


och så ringer svärmor

och berättar att de har bestämt sig för att flytta in i lägenheten de har blivit erbjudna. och sälja huset, där de bott sedan 1976, när yngsta barnet föddes.

svärmor och svärfar har varit och tittat på flera lägenheter men nu kände de att det nog var dags att sätta ner foten. den här lägenheten är lagom stor och lagom dyr, och så ligger den jättevackert med utsikt över hamnen. det finns en inglasad balkong som går inåt, i princip som ett extra rum. huset är byggt i en fyrkant runt en vacker innegård och det finns både hiss och trappa upp till andra våningen där lägenheten ligger. 

det är själva beslutet som har varit det svåra. de kan ju inte ha en massa plats över, och en stor trädgård, bara ifall någon kommer och skall hälsa på. men ändå är det ju ett lite traumatiskt beslut att fatta.

vi har redan sagt många, många gånger att beslutet måste vara deras eget, och det ska vara en lägenhet som de själva skulle trivas med, inte för de som hälsar på. det är ju förstås enklare också att byta lägenhet om man skulle vantrivas, än att bryta upp från ett hus. flytten från huset blir inte mindre jobbig om man väntar ett år eller två.

så det känns bara bra för alla syskonen k att veta att föräldrarna nu har fått bestämma sig och får packa ihop i lugn och ro tillsammans, och kanske få några friska år till på den nya adressen i staden lagom. och att det bara blir ett stenkast från oss.

förmiddags-tv

anja pärsons pappa sitter i detta nu i soffan hos malou. han visar upp anjas skidor som hon fick när hon fyllde fyra. han berättar om sina drömmar om att få sitta och titta på världscupen i tv och få se anja åka. en dröm som aldrig infriats - han har ju alltid varit hennes tränare och därför varit på plats.

föräldrar skall vara föräldrar. det är min åsikt som förälder och utbildad förskollärare samt kommunikatör. visst kan man vara tränare åt dem en tid när de börjar sin idrottsbana, men när man inser att detta är en talang utöver det vanliga så tycker jag att det bästa är att ta ett steg åt sidan och lämna plats åt någon annan. själv skall man vara det stöd som bara en förälder kan vara. någon som älskar reservationslöst hur det än går i tävlingarna och inte fokuserar på prestationerna i första rummet.

vi vet om anjas pappa, stefan holms pappa, anna lindbergs mamma och några till. men hur många fler finns det, som det inte har gått lika bra för? hur blir relationen mellan föräldrar och barn när barnet inte visar sig kunna leva upp till förälderns förväntningar och drömmar? hur många knarkare och alkoholister finns det som har liknande bakgrund, inte bara när det gäller idrotten utan även i andra sammanhang?

aldrig i livet skulle jag klara av att vara tränare åt mina barn i vad det än är. det har varit alldeles tillräckligt att prova på rollen när man har suttit som mentor vid övningskörningen... dessutom är mina barn så oändligt mycket duktigare än jag själv i de flesta avseenden. jag blir bara smickrad och glad när de frågar mig om råd om något som jag kan tillföra. jag undviker att ge råd som de inte har bett om, ifall det inte är något alldeles överhängande.

jag vill ha kvar den rollfördelningen.

fötti-åås-kalas

i eftermiddag skall vi på släktkalas. två personer, svågern och svägerskan, har fyllt 40, och de bor i huskvarna, så det blir "fötti-åås-kalas" hur man än vänder sig.

vi åker i två bilar. en med döttrarna, blivande mågen e och pappa m. en med mig och sonen t, som skall övningsköra. ingen mer vill åka med oss... han har fått tid för uppkörning om 1½ månad, nu ska vi träna som sjutton för att han skall klara det. det är hopplöst att vara ensam "mentor" för övningskörning.

nu blir det först frukost. sedan skall m ta med t till grannorten och köpa en studentkostym, som han fått ett bra erbjudande på från en affär - och det går ut på onsdag. sista momangen som vanligt. under tiden skall jag hjälpa f att färga in hårrötterna (svart sedan länge), texta en gratulationsadress, gå och lämna in kläder på second hand och hämta blommor.

just det, klä på mig också...!


ett rikt inre liv

i går var jag med mamma och handlade.

jag hämtade henne vid hennes lägenhet och åkte till willys i staden, ca ½ mil från där hon bor. när vi hade handlat färdigt gick vi och tog en kopp kaffe och en kaka i fiket i samma hus. sedan åkte vi hem till henne igen och jag hjälpte henne att packa in allt i kyl och skafferi. sedan åkte jag, för k hade varit i göteborg och kom med tåget och jag skulle hämta honom på stationen i staden kl halv 6.

senare på kvällen ringde dottern till mormor och frågade hur det stod till. jodå, det var så roligt. hon hade varit ute med mig hela dagen. vi hade varit i göteborg, minsann. jättelångt hade vi åkt i bilen, och så hade vi sprungit runt i en massa affärer. vi hade varit på så många ställen! hon var jätteglad. vi hade varit på en fin restaurang och ätit, och så hade vi druckit kaffe. dottern frågade om vi hade handlat något, och i så fall vad. jo, vi hade bara handlat mat. och sedan måste vi skynda oss att åka hem igen, för k behövde bilen klockan sju.

hon var så glad och nöjd med sin dag, så dottern hade inte hjärta att tala om att nästan ingenting stämde.

man undrar hur den mänskliga hjärnan fungerar, när den börjar stänga av. men så länge mamma är glad och nöjd, så gör det inte så mycket.

det är värre när hon tror att kunderna som parkerar vid den närliggande affären är gäster som skall in till henne, och hon måste duka fram allt hon har för att bjuda dem på. och så kommer de ju aldrig in! eller när någon annan hyresgäst i huset skall flytta eller har avlidit och de anhöriga kommer och hjälper till att flytta saker. då tror hon att de skall komma in och ta alla hennes saker också.

då är det inte roligt med ett rikt inre liv...

märkligt

att det är så svårt att komma ihåg dotterns telefonnummer!

varje gång vi ska ringa så måste jag slå upp det. 10 siffror. ett vanligt nummer här har nio. men det är konstigt att det är så mycket lättare att komma ihåg "vanliga" nummer, med "vanliga" riktnummer, än mobilnummer.

och när jag ser numret så känner jag ju igen det.

samma sak med de andra båda barnens nummer. men de har tillgång till fasta telefoner också.

ibland undrar jag hur det är egentligen

när man heter skarsgård, körberg, wallenberg, schulman, mannheimer, ekman eller för den delen (de geer-bergenstråhle)-ekman

eller för att gå utanför landets gränser: presley, beckham , clinton eller hilton.

antingen man är släkt eller inte.

är det en tillgång? eller en belastning? om man vill slå sig in på samma branch eller jobba med något helt annat?
ser man den unika personligheten eller bara en hustru/ son/ dotter/ kusin till någon som lyckats med något tidigare? har man omänskliga förväntningar på sig från omvärlden eller sig själv?

ja, jag lär aldrig få veta!

bättre ung och frisk. . .

jag var med mamma på stora sjukhuset idag. hon opererade ena ögat mot grå starr.

hon var inte nervös, nej då. hon var inte orolig, nej då. det gick så bra, .

efter operationen sa sköterskan till mig att de hade fått fylla på dosen bedövning rätt bra, för hon var tydligen ganska smärtkänslig. ojdå. och hon hade spänt sig och dragit upp axlarna så att de var alldeles ömma. ojdå. när jag skjutsade hem henne och stoppade henne i säng och sade till henne att vila nu i några timmar, hade hon även ont i höger handled. hon hade ju blivit tillsagd att krama handen på sköterskan som satt bredvid britsen om det gjorde ont eller var obehagligt, och hon måste ju tänka sig för så hon inte kramade för hårt. . .

det går så bra. jag vill inte vara till besvär. nej, det är inte nödvändigt att ta med rollatorn, det är så besvärligt att lägga den i bilen. jag går upp och låser när du går.

bättre ung och frisk än gammal och sjuk. måtte ättestupan vara återinförd när jag kommer dithän.

senare

medan vi var ute slog vädret om och det blev plusgrader, mulet och mera råkallt än friskt. jag hann i alla fall få till några fina foton på isbildningarna vid sjökanten. de är säkerligen borta i morgon.

när vi kom hem blev det lite städat och tvättat som alltid och vi åt lite mat. sedan kom s och m och hade med sig semlor och blev sittande (bokstavligen) vid bordet resten av eftermiddagen. ingen av oss skulle egentligen ha semlor. jag har lyckats undslippa de värsta generna, eller om det är det att jag får panik om jag går upp i vikt så att kläderna börjar strama. nu till exempel när jag träningscyklar minst tre gånger i veckan. blir det inte för mycket övervikt, så klarar jag det, intalar jag mig.

k och sonen kom och gick lite fram och tillbaka när vi hade fikat färdigt. återstår då jag som fick sitta kvar där och vara underhållande, vilket jag inte var idag. jag är fortfarande låg efter beskedet om jobbet som inte blev något jobb, och då är det inte lätt att hitta på roliga saker att prata om. jag vill inte sitta och utveckla alla de olika jobb jag har sökt de senaste dagarna, för det leder ingenstans, utan blir bara till en massa "tjôt". jag kände hela tiden att jag kunde gjort något effektivare, strukit högen med tvätt som ingen tar tag i, t ex, men tvingade mig att sitta kvar och åtminstone vara "artig" och svara på tilltal.

när de har åkt blir jag alltid helt slut. känner mig dränerad på all energi som möjligen finns kvar. och så får jag dåligt samvete för att det är likadant varje gång de kommer, särskilt när jag inte orkar vara glad och rolig. de kommer ju tillbaka ändå. vet inte om de märker någon skillnad. de skall ju föreställa mina närmaste men jag har inte mycket gemensamt med dem mer än min barndom. som jag tycker att vi har pratat färdigt om.

RSS 2.0