det är inte lätt att va' ödmjuk
sjöng mats rådberg för en massa år sedan. när man är så felfri som jag. . .
vad är fakta och vad är skryt?
ibland får jag höra att jag är himla jobbig för att jag talar om att jag kan. särskilt mina barn är flitiga att upplysa mig om det. senast för typ en timme se'n.
jag gör inte detta för att skryta. säger jag att jag kan en sak, så beror det oftast på att jag, med viss framgång, prövat det. jag påstår därmed inte att jag är världens bästa på det. alltså. jag kan sy en brudklänning, men jag är inte christer lindarw. jag kan leda en kör, men är inte eric eriksson. jag kan måla akvareller, men är inte lena linderholm. jag kan göra affischer men är inte andy warhol.
jag ger mig inte på något nytt som jag inte, enligt min tidigare erfarenhet, tror att jag klarar av. i så fall ber jag om hjälp. alltså. jag plockar inte isär en soffa för att klä om den utan att ha tillgång till någon som kan sätta ihop den igen. jag sätter inte igång och tapetserar ett rum innan jag har läst bruksanvisningen.
aldrig säger jag att jag kan något som jag vet att jag inte behärskar. alltså. jag ansvarar inte för en hjärnoperation. eller en mattelektion på gymnasienivå. eller att dirigera en symfoniorkester. eller att flyga ett flygplan. eller att sätta dropp på någon. eller att räkna ut bruttonationalprodukten för nepal. eller att programmera om en dator. eller att starta restaurang. eller att åka vasaloppet. eller en massa andra saker som skulle fylla all världens bloggar.
när man kommit upp i medelåldern har man en viss kännedom om var ens kapacitet har sin begränsning, fysiskt såväl som psykiskt. har man dessutom genom en nitisk chefs försorg fått göra en anlagsanalys har man ytterligare insikt. (i mitt fall visade det sig i en objektiv undersökning att min chef hade fått hela mitt yrkesutövande om bakfoten och jag var alldeles väldigt rätt där hon hade fått för sig att jag var fel. men då var det försent. jag var redan mentalt på väg bort. chefen blev inte heller kvar många månader därefter, men det är en annan historia.)
men - om någon frågar om jag kan göra ett eller annat, så säger jag antingen ja, det kan jag, eller också jag vet inte, för jag har aldrig prövat, men jag tror det och skulle gärna vilja försöka. eller också blir det ärligt nej, det kan jag inte. om folk ändå vill ha min hjälp när jag har svarat något av de senare alternativen så är ju ansvaret deras.
tydligen är det väldigt provocerande att säga att jag, även på en direkt fråga, vet att jag kan, när jag kan, och i vissa fall även att jag inte tycker att det är särskilt svårt. i mitt fall vet jag ju faktiskt det både genom erfarenhet och ovanstående undersökning. kanske beror det på att medelålders kvinnor inte får säga så. man skall helst falla in i rollen "inte kan väl jag...", "jag ska väl inte komma här och komma", "ja, jag skall försöka att göra en liten presentation...", "ursäkta, vill ni vara snälla och lyssna på mej i en sekund, jag skall säga något som kan vara lite viktigt..."
vad är fakta och vad är skryt?
ibland får jag höra att jag är himla jobbig för att jag talar om att jag kan. särskilt mina barn är flitiga att upplysa mig om det. senast för typ en timme se'n.
jag gör inte detta för att skryta. säger jag att jag kan en sak, så beror det oftast på att jag, med viss framgång, prövat det. jag påstår därmed inte att jag är världens bästa på det. alltså. jag kan sy en brudklänning, men jag är inte christer lindarw. jag kan leda en kör, men är inte eric eriksson. jag kan måla akvareller, men är inte lena linderholm. jag kan göra affischer men är inte andy warhol.
jag ger mig inte på något nytt som jag inte, enligt min tidigare erfarenhet, tror att jag klarar av. i så fall ber jag om hjälp. alltså. jag plockar inte isär en soffa för att klä om den utan att ha tillgång till någon som kan sätta ihop den igen. jag sätter inte igång och tapetserar ett rum innan jag har läst bruksanvisningen.
aldrig säger jag att jag kan något som jag vet att jag inte behärskar. alltså. jag ansvarar inte för en hjärnoperation. eller en mattelektion på gymnasienivå. eller att dirigera en symfoniorkester. eller att flyga ett flygplan. eller att sätta dropp på någon. eller att räkna ut bruttonationalprodukten för nepal. eller att programmera om en dator. eller att starta restaurang. eller att åka vasaloppet. eller en massa andra saker som skulle fylla all världens bloggar.
när man kommit upp i medelåldern har man en viss kännedom om var ens kapacitet har sin begränsning, fysiskt såväl som psykiskt. har man dessutom genom en nitisk chefs försorg fått göra en anlagsanalys har man ytterligare insikt. (i mitt fall visade det sig i en objektiv undersökning att min chef hade fått hela mitt yrkesutövande om bakfoten och jag var alldeles väldigt rätt där hon hade fått för sig att jag var fel. men då var det försent. jag var redan mentalt på väg bort. chefen blev inte heller kvar många månader därefter, men det är en annan historia.)
men - om någon frågar om jag kan göra ett eller annat, så säger jag antingen ja, det kan jag, eller också jag vet inte, för jag har aldrig prövat, men jag tror det och skulle gärna vilja försöka. eller också blir det ärligt nej, det kan jag inte. om folk ändå vill ha min hjälp när jag har svarat något av de senare alternativen så är ju ansvaret deras.
tydligen är det väldigt provocerande att säga att jag, även på en direkt fråga, vet att jag kan, när jag kan, och i vissa fall även att jag inte tycker att det är särskilt svårt. i mitt fall vet jag ju faktiskt det både genom erfarenhet och ovanstående undersökning. kanske beror det på att medelålders kvinnor inte får säga så. man skall helst falla in i rollen "inte kan väl jag...", "jag ska väl inte komma här och komma", "ja, jag skall försöka att göra en liten presentation...", "ursäkta, vill ni vara snälla och lyssna på mej i en sekund, jag skall säga något som kan vara lite viktigt..."
Kommentarer
Trackback
