kvällslogistik

åkte jag till grannstaden, handlade på willys (när jag ändå var i krokarna) och hämtade upp k från tåget.

ringde till sonen t som satte in pizzan i ugnen, så den var färdig när vi hade kommit hem och packat upp matvarorna samt tvätten som k hade med sig. satte på en tvättmaskin som tar ett par timmar.

såg på den rafflande delfinalen i på spåret - otroligt jämnt! - medan vi åt, och plockade ur diskmaskinen medan kaffet puttrade ner i bryggaren.

men nu börjar logiken i logistiken att halta lite. nu går vi upp och sätter oss i tv-soffan med lite lösgodis till kaffet och hänger upp tvätten i morgon.

spelar in filmen mystic river och tittar på mordkommissionen på tv4+ i stället. naturligtvis finns det folk som orkar sitta och titta på film till 0015 en fredagskväll. dit hör inte vi.

(personligt rekord i antal länkningar från ett och samma blogginlägg, tror jag!)

föräldraproblem

talade nyss med en god vän i telefon.

hans mamma har i många år vårdat sin alzheimerdrabbade make i hemmet, men har nu själv fått akuta problem med hälsan. båda har ju uppnått en aktningsvärd ålder.

trots att kommunen de bor i borde ha vetat om att dagen skulle komma förr eller senare, fördröjs och förhalas mannens flytt till ett äldreboende där han får professionell vård och omsorg dygnet runt. trots att flera av min väns syskon har ringt och stött på under de senaste månaderna. trots att de från annat (säkert) håll fått veta att det finns rum lediga i det boende som han behöver.

tjänstemannen säger att utredningen inte är klar. att det är uppgifter som måste skrivas in i "datan". att han möjligen kan få ett akutboende, och sedan får flyttas igen (trots att det strider mot all kunskap om hur personer med denna diagnos bör hanteras).

klart att det är jobbigt för syskonen att ta tag i, men värst är det förstås för mamman. det är ju ett stort, drastiskt och dramatiskt beslut att ge upp livet tillsammans efter ca 50 år, och det är hon som ensam måste fatta beslutet på grund av att hon inte orkar längre. när man dessutom upplever att det är onödigt lång handläggning och man inte får några riktiga svar på vad som tar sådan tid, så mår man förstås ännu sämre, även psykiskt. jag förstod av min vän att nu var det farligt nära sammanbrott.

om inte flytten kan bli av denna veckan, när några av syskonen har möjlighet att vara "hemma" tack vare sportlov och annan ledighet, så tar det fyra-fem veckor till nästa gång de kan komma. så ser ju livet ut, ändå är de sex syskon som delar på ansvaret. endast en syster finns kvar i samma kommun.

jag sade till min vän att bita ihop, se till att få tag i någon på kontoret (för den handläggare de hade talat med förut var förstås borta på "tjänsteärende" hela dagen) och säga ifrån att "vi råkar veta att det finns permanenta rum som står tomma!" tyvärr duger det inte med vanligt hyfs och vänliga önskemål. jag har själv varit med om det i ett annat sammanhang.

men jobbigt är det, och kastar sin skugga länge över det som är kvar av livet för en äldre anhörig.

sadelskydd del II

jodå, det blev ett sadelskydd i går kväll.

ett virkat, randigt i rosa och lila för att matcha den lila cykeln.

hoppas storleken blir bra, jag har ingen liten flickcykel hemma att prova på. . .

fortfarande

mörkt i huset mitt emot men öppen balkongdörr och trasmattor på räcket.

i staden lagom sköter var och en sitt, men kanske man skulle meddela hyresvärden i alla fall.

om det blir snöstorm så kan det ju bli fuktskador.

huset mitt emot

är alldeles mörkt i "taxtantens" lägenhet. konstigt nog har balkongdörren stått öppen hela dagen och tre trasmattor hänger på räcket.

det är väl ingen som har varit där och städat som glömt att ta in mattorna och stänga dörren?

är det för att de båda katterna som också delar lägenheten med tanten och taxen skall kunna gå in och ut som de vill?

med tanke på inbrottsvågen som dragit över staden lagom de senaste veckorna skulle det ju kunna vara fler som går in och ut som de vill genom den där dörren. balkongen är typ 1 meter över marken, nämligen.

får nog kolla en gång till innan jag går till sängs.

söndagseftermiddag

frampå förmiddagen upptäckte vi att det låg en extra yngling och sov inne i sonens rum. helt ok, men sagde yngling hade vikt sig tredubbel för att få plats i sonens lilla tvåsitssoffa i stället för att gå ut i rummet intill och sträckt ut sig i sin fulla längd i familjesoffan, där det även fanns en filt. jaja, är man 18 så går allting. och vi hade inte ens hört när han kom, då hade vi gått och lagt oss fick vi veta senare.

så det blev ett kuvert till vid söndagsmiddagen - en riktig sådan med stekt färsk kyckling, potatis och gräddsås, men också en rejält tilltagen sallad à la gi med bönor och rotfrukter, olivolja och äppelcidervinäger. fast efterrätt blev det också, glass med hemgjord jordgubbssylt. skulle aldrig falla mig in att ställa den svenska frågan "vi skall äta nu, vill du vänta på t's rum eller skall du gå hem?"

diskussionen flöt mellan vilka dagstidningar resp gratistidningar som var bra/läsbara, christer sjögrens insats i melodifestivalen, grodan boll vs det susar i säven (svensk  vs engelsk barnkultur och dess traumatiska påverkan på det uppväxande släktet) och ett dataspel om andra världskriget där man möjligen kunnat ändra historiens förlopp. en ganska typisk diskussion i det sällskapet.

det är kul med människor som det går att diskutera med, särskilt om de är i en annan ålder än man själv. bland våra barn har diskussionerna alltid gått höga, och den här kompisen är också ett praktexempel på en som går sin egen väg men har slipat sina argument och vågar stå för det.

ibland önskar man att man kunde konservera vissa sidor och drag hos dem. det är ju inte alla som vågar vara sådana som vuxna.

det är inte lätt att va' ödmjuk

sjöng mats rådberg för en massa år sedan. när man är så felfri som jag. . .

vad är fakta och vad är skryt?

ibland får jag höra att jag är himla jobbig för att jag talar om att jag kan. särskilt mina barn är flitiga att upplysa mig om det. senast för typ en timme se'n.

jag gör inte detta för att skryta. säger jag att jag kan en sak, så beror det oftast på att jag, med viss framgång, prövat det. jag påstår därmed inte att jag är världens bästa på det. alltså. jag kan sy en brudklänning, men jag är inte christer lindarw. jag kan leda en kör, men är inte eric eriksson. jag kan måla akvareller, men är inte lena linderholm. jag kan göra affischer men är inte andy warhol.

jag ger mig inte på något nytt som jag inte, enligt min tidigare erfarenhet, tror att jag klarar av. i så fall ber jag om hjälp. alltså. jag plockar inte isär en soffa för att klä om den utan att ha tillgång till någon som kan sätta ihop den igen. jag sätter inte igång och tapetserar ett rum innan jag har läst bruksanvisningen.

aldrig säger jag att jag kan något som jag vet att jag inte behärskar. alltså. jag ansvarar inte för en hjärnoperation. eller en mattelektion på gymnasienivå. eller att dirigera en symfoniorkester. eller att flyga ett flygplan. eller att sätta dropp på någon. eller att räkna ut bruttonationalprodukten för nepal. eller att programmera om en dator. eller att starta restaurang. eller att åka vasaloppet. eller en massa andra saker som skulle fylla all världens bloggar.

när man kommit upp i medelåldern har man en viss kännedom om var ens kapacitet har sin begränsning, fysiskt såväl som psykiskt. har man dessutom genom en nitisk chefs försorg fått göra en anlagsanalys har man ytterligare insikt. (i mitt fall visade det sig i en objektiv undersökning att min chef hade fått hela mitt yrkesutövande om bakfoten och jag var alldeles väldigt rätt där hon hade fått för sig att jag var fel. men då var det försent. jag var redan mentalt på väg bort. chefen blev inte heller kvar många månader därefter, men det är en annan historia.)

men - om någon frågar om jag kan göra ett eller annat, så säger jag antingen ja, det kan jag, eller också jag vet inte, för jag har aldrig prövat, men jag tror det och skulle gärna vilja försöka. eller också blir det ärligt nej, det kan jag inte. om folk ändå vill ha min hjälp när jag har svarat något av de senare alternativen så är ju ansvaret deras.

tydligen är det väldigt provocerande att säga att jag, även på en direkt fråga, vet att jag kan, när jag kan, och i vissa fall även att jag inte tycker att det är särskilt svårt. i mitt fall vet jag ju faktiskt det både genom erfarenhet och ovanstående undersökning. kanske beror det på att medelålders kvinnor inte får säga så. man skall helst falla in i rollen "inte kan väl jag...", "jag ska väl inte komma här och komma", "ja, jag skall försöka att göra en liten presentation...", "ursäkta, vill ni vara snälla och lyssna på mej i en sekund, jag skall säga något som kan vara lite viktigt..."

vardagsdrama i staden lagom

en bil kör in på den bilfria gården och stannar utanför mitt köksfönster.

en kvinna springer ut och in i huset mitt emot.

efter några minuter kastar jag ett öga genom fönstret igen, nu står det även en ambulans där.

håller andan; vem? vem? ambulanspersonalen kommer ut och går in igen. som en gam känner jag mig, bevakande bakom mitt insynsskydd utan att tända lampan.

kvinnan med bilen kommer ut med taxen och en påse hundmat under armen. strax efter kommer ambulanspersonalen bärande på tanten mitt emot. hon är blåslagen i ansiktet. vad har hänt? vad har hänt?

de lastar in båren i bilen. jag står förstenad i mitt kök så att de inte skall tro att jag står där och tittar. aldrig att jag skulle gå ut och fråga hur det står till. vi är ju i alla fall i staden lagom, sverige.

taxen skäller ilsket och gällt som aldrig förr. ambulansen far iväg. bilen far iväg. kanske blir det en notis i tidningen. troligen inte.

och jag återgår till mitt.

planerar mitt liv

med oregelbundna mellanrum får jag ett "ryck" och städar upp lite i mitt liv.

ringer vårdcentralen och kollar den där nya medicinen jag blivit tipsad om, ringer banken och kollar upp fakturan som skulle betalas med autogiro men som inte drogs från kontot, beställer den där ansiktsbehandlingen som jag fick presentkort på när jag fyllde år för 2 ½ månad sedan, kontaktar gamla kompisar som skulle "titta över nå'n gång". det kan även hända att jag av bara farten stryker en hög ren tvätt som blivit liggande, lagar trasiga jeansblixtlås eller rent av tar tag i det där tyget som blivit liggande och verkligen syr något av det.

sedan känner jag mig som en ny och bättre människa en stund.

underbarn

jag fick just detta klipp från youtube på facebook.

drygt 8 minuter oklippt film där en tvååring pekar ut nästan alla länder på jorden, från ecuador till turkmenistan.

dessutom kan hon säga namnen också i de flesta fall.

jag hade en gång en tvååring som bl a kunde alla tre verserna av sången om kungens lilla piga. med melodi.

det var innan vi hade någon filmkamera. annars hade kanske hon också hamnat på youtube.

vad hände med den tvååringen? hon är snart 25 och utbildad 1-7-lärare.

idag var det lagom

att plocka ner mitt fina granris med belysning i från balkongräcket, tyckte jag.

det har suttit där sedan lördag före första advent. det är inte vilket räcke som helst, utan modell "paradbalkong" som hela sta'n passerar typ varje dag.

jag tänkte ta ner det i lördags, men då kom ett ymnigt snöfall och förvandlade det till den sagolikt vackra dekoration det var tänkt att vara och jag hade inte hjärta att ta ner det.

så jag blekte slingor i håret i stället. alldeles själv, eftersom ingen kände för att hjälpa mig.

men nu har jag tagit ner granriset.

solen har visat sig nästan hela dagen och fåglarna har börjat kvittra i träden vid ån. och ljuset dröjer sig kvar allt längre framåt kvällen i staden lagom. det blir vår i år också!

Nyare inlägg
RSS 2.0