framtidsjobb?
aftonbladet publicerar idag listor på vilka jobb man skall satsa på och vilka man inte skall satsa på.
det jobb jag satsat på för min nya karriär finns inte med på någon av listorna, men min gamla karriär finns bland "framtidsjobben".
konstigt. när jag tänker på det jobbet ser jag en massa faktorer och premisser för arbetets utförande som inte gick ihop. jag ser en stressad situation med för många människor i samma rum, människor som kom och gick helt beroende på när någon hämtade och lämnade dem. det kunde bli tidigare eller senare än som var sagt. jag ser människor som var sjuka men ändå kom dit, eftersom deras anhöriga tyckte att de inte var sjuka (de själva kunde nämligen inte prata). jag ser människor som behövde mycket hjälp och uppmuntran med allt möjligt för att utvecklas på bästa sätt men jag hann inte ge dem det som jag skulle vilja. jag ser människor som inte klarade av att tillbringa så mycket tid tillsammans med andra människor varenda dag, och jag kunde inte göra något för att ge dem ro. jag ser högljudda människor som skrek för sin rätt, men också tysta, som försökte dra sig undan i hörnen. jag ser människor som behövde vara utomhus mycket, men det hanns inte med, i alla fall inte vintertid med alla kläder. jag ser personal som kom och gick, som inte ens stannade kvar en hel termin på samma avdelning. jag ser fyra chefer på 2½ år. jag ser en omgivning som inte förstod. jag ser sjukskrivning för utbrändhet. och det gör ont i magen.
jag beundrar dem alla, mina kollegor som fortfarande jobbar kvar i yrket. jag tror inte att de på något sätt är "dummare" eller "mindre ambitiösa" än vad jag var. jag tror helt enkelt att de har lyckats bättre än jag med att hitta en balansgång i tillvaron på jobbet. en "good enough" lösning och kompromiss mellan alla behov och viljor som styr verksamheten, så de kan se sig i spegeln på morgonen och gå raka i ryggen till jobbet. ja, jag är nästan lite avundsjuk. inte på deras låga lön och slitsamma jobb, men på att de orkat och fortfarande håller ut. och finner en glädje i jobbet.
för mig har det jobb som en gång var mitt önskejobb förvandlats till mitt "dåtidsjobb". det finns ingen väg tillbaka. det är inte samma jobb som jag utbildade mig till.
därför skaffade jag mig en utbildning till. och har nu varit arbetslös i drygt 1½ år. fast som kvinna är man ju aldrig arbetslös. man startar eget, man hoppar in än här, än där på extrajobb och vikariat ( fast inte där). och lever på hoppet att de tvåhundra ansökningarna man har skickat iväg någon gång skall ge napp.
för mig är det framtidsjobbet!
det jobb jag satsat på för min nya karriär finns inte med på någon av listorna, men min gamla karriär finns bland "framtidsjobben".
konstigt. när jag tänker på det jobbet ser jag en massa faktorer och premisser för arbetets utförande som inte gick ihop. jag ser en stressad situation med för många människor i samma rum, människor som kom och gick helt beroende på när någon hämtade och lämnade dem. det kunde bli tidigare eller senare än som var sagt. jag ser människor som var sjuka men ändå kom dit, eftersom deras anhöriga tyckte att de inte var sjuka (de själva kunde nämligen inte prata). jag ser människor som behövde mycket hjälp och uppmuntran med allt möjligt för att utvecklas på bästa sätt men jag hann inte ge dem det som jag skulle vilja. jag ser människor som inte klarade av att tillbringa så mycket tid tillsammans med andra människor varenda dag, och jag kunde inte göra något för att ge dem ro. jag ser högljudda människor som skrek för sin rätt, men också tysta, som försökte dra sig undan i hörnen. jag ser människor som behövde vara utomhus mycket, men det hanns inte med, i alla fall inte vintertid med alla kläder. jag ser personal som kom och gick, som inte ens stannade kvar en hel termin på samma avdelning. jag ser fyra chefer på 2½ år. jag ser en omgivning som inte förstod. jag ser sjukskrivning för utbrändhet. och det gör ont i magen.
jag beundrar dem alla, mina kollegor som fortfarande jobbar kvar i yrket. jag tror inte att de på något sätt är "dummare" eller "mindre ambitiösa" än vad jag var. jag tror helt enkelt att de har lyckats bättre än jag med att hitta en balansgång i tillvaron på jobbet. en "good enough" lösning och kompromiss mellan alla behov och viljor som styr verksamheten, så de kan se sig i spegeln på morgonen och gå raka i ryggen till jobbet. ja, jag är nästan lite avundsjuk. inte på deras låga lön och slitsamma jobb, men på att de orkat och fortfarande håller ut. och finner en glädje i jobbet.
för mig har det jobb som en gång var mitt önskejobb förvandlats till mitt "dåtidsjobb". det finns ingen väg tillbaka. det är inte samma jobb som jag utbildade mig till.
därför skaffade jag mig en utbildning till. och har nu varit arbetslös i drygt 1½ år. fast som kvinna är man ju aldrig arbetslös. man startar eget, man hoppar in än här, än där på extrajobb och vikariat ( fast inte där). och lever på hoppet att de tvåhundra ansökningarna man har skickat iväg någon gång skall ge napp.
för mig är det framtidsjobbet!
Kommentarer
Trackback
