föräldraproblem
talade nyss med en god vän i telefon.
hans mamma har i många år vårdat sin alzheimerdrabbade make i hemmet, men har nu själv fått akuta problem med hälsan. båda har ju uppnått en aktningsvärd ålder.
trots att kommunen de bor i borde ha vetat om att dagen skulle komma förr eller senare, fördröjs och förhalas mannens flytt till ett äldreboende där han får professionell vård och omsorg dygnet runt. trots att flera av min väns syskon har ringt och stött på under de senaste månaderna. trots att de från annat (säkert) håll fått veta att det finns rum lediga i det boende som han behöver.
tjänstemannen säger att utredningen inte är klar. att det är uppgifter som måste skrivas in i "datan". att han möjligen kan få ett akutboende, och sedan får flyttas igen (trots att det strider mot all kunskap om hur personer med denna diagnos bör hanteras).
klart att det är jobbigt för syskonen att ta tag i, men värst är det förstås för mamman. det är ju ett stort, drastiskt och dramatiskt beslut att ge upp livet tillsammans efter ca 50 år, och det är hon som ensam måste fatta beslutet på grund av att hon inte orkar längre. när man dessutom upplever att det är onödigt lång handläggning och man inte får några riktiga svar på vad som tar sådan tid, så mår man förstås ännu sämre, även psykiskt. jag förstod av min vän att nu var det farligt nära sammanbrott.
om inte flytten kan bli av denna veckan, när några av syskonen har möjlighet att vara "hemma" tack vare sportlov och annan ledighet, så tar det fyra-fem veckor till nästa gång de kan komma. så ser ju livet ut, ändå är de sex syskon som delar på ansvaret. endast en syster finns kvar i samma kommun.
jag sade till min vän att bita ihop, se till att få tag i någon på kontoret (för den handläggare de hade talat med förut var förstås borta på "tjänsteärende" hela dagen) och säga ifrån att "vi råkar veta att det finns permanenta rum som står tomma!" tyvärr duger det inte med vanligt hyfs och vänliga önskemål. jag har själv varit med om det i ett annat sammanhang.
men jobbigt är det, och kastar sin skugga länge över det som är kvar av livet för en äldre anhörig.
hans mamma har i många år vårdat sin alzheimerdrabbade make i hemmet, men har nu själv fått akuta problem med hälsan. båda har ju uppnått en aktningsvärd ålder.
trots att kommunen de bor i borde ha vetat om att dagen skulle komma förr eller senare, fördröjs och förhalas mannens flytt till ett äldreboende där han får professionell vård och omsorg dygnet runt. trots att flera av min väns syskon har ringt och stött på under de senaste månaderna. trots att de från annat (säkert) håll fått veta att det finns rum lediga i det boende som han behöver.
tjänstemannen säger att utredningen inte är klar. att det är uppgifter som måste skrivas in i "datan". att han möjligen kan få ett akutboende, och sedan får flyttas igen (trots att det strider mot all kunskap om hur personer med denna diagnos bör hanteras).
klart att det är jobbigt för syskonen att ta tag i, men värst är det förstås för mamman. det är ju ett stort, drastiskt och dramatiskt beslut att ge upp livet tillsammans efter ca 50 år, och det är hon som ensam måste fatta beslutet på grund av att hon inte orkar längre. när man dessutom upplever att det är onödigt lång handläggning och man inte får några riktiga svar på vad som tar sådan tid, så mår man förstås ännu sämre, även psykiskt. jag förstod av min vän att nu var det farligt nära sammanbrott.
om inte flytten kan bli av denna veckan, när några av syskonen har möjlighet att vara "hemma" tack vare sportlov och annan ledighet, så tar det fyra-fem veckor till nästa gång de kan komma. så ser ju livet ut, ändå är de sex syskon som delar på ansvaret. endast en syster finns kvar i samma kommun.
jag sade till min vän att bita ihop, se till att få tag i någon på kontoret (för den handläggare de hade talat med förut var förstås borta på "tjänsteärende" hela dagen) och säga ifrån att "vi råkar veta att det finns permanenta rum som står tomma!" tyvärr duger det inte med vanligt hyfs och vänliga önskemål. jag har själv varit med om det i ett annat sammanhang.
men jobbigt är det, och kastar sin skugga länge över det som är kvar av livet för en äldre anhörig.
Kommentarer
Trackback
